Dilemma

Det är en svår balansgång mellan att visa att man bryr sig och vara för på.
För en stund sedan kan jag mycket väl har ramlat över på den sistnämnda sidan, men jag hoppas att det tas på rätt sätt.

Pjuh!

Nej den blev inte så lång. Väntan. Tackolov.

Jag vill också skjuta mig själv för rubriken på föregående inlägg. Sen när har det varit en god idé att citera Shirley Clamp?

Denna eviga väntan

Det har gått över en månad sen sist jag skrev och flera gånger har jag tänkt att jag ska radera alltihop och bara lägga ner det här sidoprojektet.

Men idag är en sån där dag med känslorna utanpå kroppen. När magen värker och vill lura mig att det är katarr på väg. När ingenting känns riktigt roligt eller bra förns jag har hört något av henne.

Det är egentligen orimligt hur fort man vänjer sig vid att höras varje dag. Orimligt också hur en människa kan vara så beroendeframkallande. När sådana här dagar kommer känns det otryggt och osäkert alltihop.

Livet har lärt mig att inte lita på folk. Inte på föräldrar, inte på vänner, inte på den man älskar. Så jag gissar att det inte är så konstigt att jag nojar över en människa som jag inte ens pratat i telefon med ännu.

Jag hoppas bara att det inte dröjer. Att det inte handlar om veckor hon tänker vara borta. Jag vet inte om jag orkar det en gång till. Nej.

Status quo

Idag är det en sån där dag när jag egentligen inte har något att noja över, men jag längtar så obeskrivligt mycket att det värker i hela kroppen. Jag förstår inte vad Hon gör med mig, men jag gissar att det är något bra.

Det är förunderligt hur man kan kastas mellan hopp och förtvivlan.

Förtvivlan när allt känns hopplöst och en ful känsla av att allt håller på att rinna en ur händerna smyger sig på. När inga av de vanligtvis tröstande tankarna riktigt gör någon skillnad.

Och hopp när det visar sig att den där glimten faktiskt fortfarande finns kvar och lockar en till leenden och varma kinder.

Inget ont...

När jag väntar får jag ovanligt mycket gjort hemma. Konstruktivitet och produktivitet. Och med ett leende på läpparna, naturligtvis, efter förmiddagens sms.

Den som lyssnar.

Jag har en ypperlig nätvän som jag får kasta alla mina nojor på. Och hon bara tar emot och tackar och sväljer och kommer sen med precis de där svaren jag behöver. De som, åtminstone för stunden, tar udden av min oro och får mig att inse att jag bara är fånig.

För jag har ju delvis mig själv att skylla. Jag ville vara så jävla förstående och skrev, både en och två och kanske fler gånger, att hon inte behöver höra av sig när hon mår dåligt, att jag inte förväntar mig svar. Inte så att jag inte menade det, för det gjorde jag och gör fortfarande. Men just nu krockar det en aning med mina egna behov och det gäller väl att jag inser det innerst inne också och inte bara nu när jag sitter och är förnuftig. Det hänger ju inte alltid ihop det där.

Nätvännen var det ja, hon är så bra. Jag önskar att hon bodde lite närmre. Men hon har i alla fall fått mig att lova att hon blir bjuden på bröllopet. Den dagen, den sorgen, liksom.