Som sagt, det är svårt med anonymitet. Och tanken med det här bloggandet var ju aldrig att såra någon. Särskilt inte en någon som inte har med historien att göra.
För det här skulle ju handla om Henne. Om väntan om mina jävla nojor som jag någonstans måste få utlopp för. Jag skrev till henne att jag inte nojar, och nej, med mina mått mätt nojar jag inte, men ändå, det gör jag ju. Och livrädd är jag förstås. Men en mycket kär vän sa en gång att det inte är kärlek om man inte är livrädd. Och är det kärlek, är det väl en himla bra början?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar