Status quo

Idag är det en sån där dag när jag egentligen inte har något att noja över, men jag längtar så obeskrivligt mycket att det värker i hela kroppen. Jag förstår inte vad Hon gör med mig, men jag gissar att det är något bra.

Det är förunderligt hur man kan kastas mellan hopp och förtvivlan.

Förtvivlan när allt känns hopplöst och en ful känsla av att allt håller på att rinna en ur händerna smyger sig på. När inga av de vanligtvis tröstande tankarna riktigt gör någon skillnad.

Och hopp när det visar sig att den där glimten faktiskt fortfarande finns kvar och lockar en till leenden och varma kinder.

Inget ont...

När jag väntar får jag ovanligt mycket gjort hemma. Konstruktivitet och produktivitet. Och med ett leende på läpparna, naturligtvis, efter förmiddagens sms.

Den som lyssnar.

Jag har en ypperlig nätvän som jag får kasta alla mina nojor på. Och hon bara tar emot och tackar och sväljer och kommer sen med precis de där svaren jag behöver. De som, åtminstone för stunden, tar udden av min oro och får mig att inse att jag bara är fånig.

För jag har ju delvis mig själv att skylla. Jag ville vara så jävla förstående och skrev, både en och två och kanske fler gånger, att hon inte behöver höra av sig när hon mår dåligt, att jag inte förväntar mig svar. Inte så att jag inte menade det, för det gjorde jag och gör fortfarande. Men just nu krockar det en aning med mina egna behov och det gäller väl att jag inser det innerst inne också och inte bara nu när jag sitter och är förnuftig. Det hänger ju inte alltid ihop det där.

Nätvännen var det ja, hon är så bra. Jag önskar att hon bodde lite närmre. Men hon har i alla fall fått mig att lova att hon blir bjuden på bröllopet. Den dagen, den sorgen, liksom.

Inte tänka.

Jag ångrar så att jag raderade de inlägg jag faktiskt hade hunnit skriva. Och jag ångrar det där sista smset som nu gör att jag går omkring och nojar. Igår kunde jag skylla på att det i allmänhet var en dålig dag, idag kan jag inte ens det.

Men Hon rör mig. Berör mig. Och hon finns i varenda tanke. Det är skrämmande. Men jag minns att jag i ett av de numera raderade inläggen frågade mig vad som vore värst. Om hon inte är på riktigt eller om hon är det? För är hon på riktigt får jag brottas med det helt andra saker. Just i detta ögonblick känns det inte särskilt jobbigt dock. Att hon skulle försvinna alldeles känns helt omänskligt jobbigt. Så vi tänker inte på det nu.

Inte tänka.
Inte tänka.
Inte tänka.

Suck.

Väntan blir så påtaglig när man har något faktiskt att vänta på, och inte bara väntar så där i största allmänhet. Är ni med? Eller blev det krångligt?

Men jag kan ju inte hjälpa att hon är fullständigt beroendeframkallande. Faktiskt.

Helvete

Varför, varför, varför skickar man iväg det där jävla tveksamma smset trots att man inser att man kommer sitta med magvärk och onödiga nojor hela kvällen?

Man kan i det här fallet bytas ut mot jag.

Trögt och trevande i början

Som sagt, det är svårt med anonymitet. Och tanken med det här bloggandet var ju aldrig att såra någon. Särskilt inte en någon som inte har med historien att göra.

För det här skulle ju handla om Henne. Om väntan om mina jävla nojor som jag någonstans måste få utlopp för. Jag skrev till henne att jag inte nojar, och nej, med mina mått mätt nojar jag inte, men ändå, det gör jag ju. Och livrädd är jag förstås. Men en mycket kär vän sa en gång att det inte är kärlek om man inte är livrädd. Och är det kärlek, är det väl en himla bra början?

Vi gör väl ett nytt försök då

Jag borde ha förstått att det i längden är omöjligt att behålla sin anonymitet, jag hade bara inte väntat mig att den skulle röjas så fort och att det skulle få så olyckliga konsekvenser.

Hur gör ni andra, anonyma bloggare?