Denna eviga väntan

Det har gått över en månad sen sist jag skrev och flera gånger har jag tänkt att jag ska radera alltihop och bara lägga ner det här sidoprojektet.

Men idag är en sån där dag med känslorna utanpå kroppen. När magen värker och vill lura mig att det är katarr på väg. När ingenting känns riktigt roligt eller bra förns jag har hört något av henne.

Det är egentligen orimligt hur fort man vänjer sig vid att höras varje dag. Orimligt också hur en människa kan vara så beroendeframkallande. När sådana här dagar kommer känns det otryggt och osäkert alltihop.

Livet har lärt mig att inte lita på folk. Inte på föräldrar, inte på vänner, inte på den man älskar. Så jag gissar att det inte är så konstigt att jag nojar över en människa som jag inte ens pratat i telefon med ännu.

Jag hoppas bara att det inte dröjer. Att det inte handlar om veckor hon tänker vara borta. Jag vet inte om jag orkar det en gång till. Nej.