Den som lyssnar.

Jag har en ypperlig nätvän som jag får kasta alla mina nojor på. Och hon bara tar emot och tackar och sväljer och kommer sen med precis de där svaren jag behöver. De som, åtminstone för stunden, tar udden av min oro och får mig att inse att jag bara är fånig.

För jag har ju delvis mig själv att skylla. Jag ville vara så jävla förstående och skrev, både en och två och kanske fler gånger, att hon inte behöver höra av sig när hon mår dåligt, att jag inte förväntar mig svar. Inte så att jag inte menade det, för det gjorde jag och gör fortfarande. Men just nu krockar det en aning med mina egna behov och det gäller väl att jag inser det innerst inne också och inte bara nu när jag sitter och är förnuftig. Det hänger ju inte alltid ihop det där.

Nätvännen var det ja, hon är så bra. Jag önskar att hon bodde lite närmre. Men hon har i alla fall fått mig att lova att hon blir bjuden på bröllopet. Den dagen, den sorgen, liksom.