Inte tänka.

Jag ångrar så att jag raderade de inlägg jag faktiskt hade hunnit skriva. Och jag ångrar det där sista smset som nu gör att jag går omkring och nojar. Igår kunde jag skylla på att det i allmänhet var en dålig dag, idag kan jag inte ens det.

Men Hon rör mig. Berör mig. Och hon finns i varenda tanke. Det är skrämmande. Men jag minns att jag i ett av de numera raderade inläggen frågade mig vad som vore värst. Om hon inte är på riktigt eller om hon är det? För är hon på riktigt får jag brottas med det helt andra saker. Just i detta ögonblick känns det inte särskilt jobbigt dock. Att hon skulle försvinna alldeles känns helt omänskligt jobbigt. Så vi tänker inte på det nu.

Inte tänka.
Inte tänka.
Inte tänka.